Jag hade planen klar, men helt plötsligt sitter jag här och läser om Harry Potter och det var ju inte alls meningen.
Såhär hade jag tänkt mig december: jag skulle läsa A Monster Calls och sedan ta några seriealbum för att samla mig inför tunga(?) Förr eller senare exploderar jag. Jag hade inte fattat att även A Monster Calls handlar om cancer, men det visade sig att det otäcka inte alls är monstret på framsidan – det är istället den cancer Conors mamma slåss mot. Och cancer är otäckt, så in i helsicke otäckt!
Trots att boken var bra och jag ville veta hur det skulle gå så tog det emot att plocka upp den, varje gång. Det här är läsning som tär på mig, från första stund känner jag att det inte kommer att sluta väl, att Conor kommer gå sönder. Och jag med honom. Därför ville jag inte läsa den innan jag somnade, därför tog det lite längre tid att bli klar.
Med några kapitel kvar grät jag en rejäl skvätt, inte för Conor eller hans mor utan pga. den sorg och saknad som boken drar fram ur mig. Jag vet att jag nu gråtit två gånger på en månad, men faktum är att böcker väldigt, väldigt sällan får mina tårar att rinna.
Om boken är bra? Ja. Den är inte ruggigt spännande men ändå svår att lägga undan.
Om boken är skrämmande? Ja, men inte överraskande hemsk utan mer långsamt och krypande obehaglig. Slutet redar till det hela lite, men jag lämnar den ändå med en olustkänsla och känner mig oväntat matt. Nu behöver jag andrum innan jag ger mig i kast med Hazel och Augustus; jag behöver något tryggt, något säkert. Plötsligt sitter jag därför här med en mugg glögg och läser om Harry Potter and the Prisoner of Azkaban. Så kan det gå.
A Monster Calls
Patrick Ness 2011
Illustratör: Jim Kay
Walker Books 2012
215 sidor
goodreads-snitt: 4,28
ISBN: 9781406339345
adlibris adlibris bokus bokus cdon
svenska: adlibris bokus cdon
Provläs på engelska eller svenska, eller provlyssna på ljudboken (endast förordet, på engelska).
Det svenska (eller egentligen tyska?) omslaget är fint, även om jag föredrar svärtan i det engelska som mer hänger ihop med insidan.
A Monster Calls fick mig nyfiken på mer från Patrick Ness och kanske borde jag läsa The Knife of Never Letting Go, för han skriver så flytande, så bra. Nämnas bör naturligtvis även Siobhan Dowd, vars idé denna bok bygger på. Dowd var barnboksförfattare och gick bort i cancer 2007, Patrick Ness skriver i förordet: "She had the characters, a detailed premise, and a beginning. What she didn't have, unfortunately, was time". Cancer, så jäkla otäckt.
Den här boken låter jättebra, men jag håller mig undan från sådana riktigt sorgliga böcker. Men jag ska kolla upp hans andra bok och se om den kanske passar mig bättre just nu.
SvaraRaderaJag förstår vad du menar, är själv inte så förtjust i sorgliga böcker. Den här var faktiskt oväntat tung men ändå värt det.
Radera