söndag 17 augusti 2014

Andra veckan med Fangirl (s. 240)

Jag och Johanna på Sincerely Johanna bokcirklar i augusti om Fangirl av Rainbow Rowell – välkommen att haka på! Mer information och lässchema finns här. Jag sätter här spoilervarning på resten av inlägget; vi har nu kommit till sidan sidan 240.

Denna vecka tänkte jag och Johanna försöka säga något smart om fanfiction-styckena som dyker upp i själva boken. Ni vet, den där texten före varje kapitel (ibland fanfiction, ibland “riktig” Simon Snow, ibland annat Simon Snowigt). Här tycker jag Rainbow Rowell är riktigt duktig på att hinta vad som ska hända utan att ge oss så mycket att vi riktigt kan gissa. Själv tror jag mig veta vad som väntar, varje kapitel, utan att kunna sätta ord på det. Det är mer som en känsla inför kapitlet än en gissning kring vad som ska hända.
   Annars tycker jag mest att fanfictionstyckena blir intressanta i kontrast till Cath, som ska ha skrivit dem, för hur kan hon skriva om känslor och annat som hon inte själv har upplevt? Ett tips som ofta dyker upp kring hur man gör när man skriver, är att uppleva saker. Ut på äventyr! Cath har inte många äventyr på schemat och när något händer så drar hon sig undan. (Och nej, jag räknar inte att slå in 911 på telefonen och springa hem genom mörkret som ett äventyr, det räknar jag som galenskaper – snälla tjejer, tillåt INGEN att skrämma upp er så!) Och detta leder oss in på veckans irritationsmoment.

Cath är egentligen omgiven av härliga människor - hon känner fyra personer och två av dem är helt awesomesauce. Tänk om 50% av de man kände var sådana som inte vill något annat än att dra ut en ur sitt skal, få en att växa och njuta av livet. För det är vad Reagan och Levi gör, kapitel efter kapitel. Att de inte lyckas få med Cath gör mig ledsen, hon borde åtminstone prova. De beter sig som storasyskon som vill få fart på sin lillasyster, däremot finns det ju en person som borde bry sig mer: Wren. Det gör så ont att se hur Wren lever livet, lägger dumma kommentarer om det Cath bryr sig om och inte anstränger sig för fem öre för att se till att Cath har det bra. Det är som om hon inte bryr sig och så får det inte vara! Syskon ska man vara glad att man har, syskon ska man vara rädd om, stötta och ta hand om när det behövs. Själv klarar jag inte av när min lillebror far illa, sitter han och har tråkigt så försöker jag hitta på något med honom, är han ledsen så vill jag hjälpa till. Hade Cath varit min syster hade det inte räckt att bara löst bjuda med henne på fester, eftersom fester inte är Caths grej hade jag ju fått hitta på något annat, något som hon faktiskt vill göra. Nej Wren, detta duger inte och jag förväntar mig snar bättring! Man kan inte överge sin syster så, man kan inte vara så egocentrisk. Nej, nej, nej!

syskonen Söderberg
Lillebroooooor! Pah-pah-paaah! [länk @0:40]

 

Alla utgåvor av boken har tydligen inte illustrationen på insidan av pärmen, så här får ni en bild på bilden som sabbar bilden jag har av karaktärerna i huvudet. (YäY, krångelmening!) Och ja, nu vet jag vem Art är. Och ja, Nick är ett as just nu. Och Wren (igen), hur kan du dumpa pappan på Cath? Du är också ett as, bättring krävs! Levi, däremot, är inte ett as – fortsätt smoocha fin pojk, Cath! :]

 

Läs gärna Johannas inlägg. Nästa lördag, 23 augusti, ses vi på sidan 360 – väl mött!

3 kommentarer:

  1. Svar
    1. Tog det verkligen så lång tid innan vi fick reda på vad han heter, eller var det bara jag som missade det tidigare?

      Radera
    2. Jag tror inte vi fick reda på vad han hette fören nu :-)

      Radera

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...