Ett år med 5:2 – mått och bilder

Ett år går så försvinnande fort, nu är det redan 52 veckor sedan jag hade min första dag med halvfasta (500 kcal) och hade någon sagt åt mig att det skulle gå så jäkla bra hade jag aldrig trott dem! Här kommer några bilder, lite nuffror och 5:2-babbel om året som gått.

(Ifall du undrar: vad är 5:2?)

 

Hur har det gått?

Överlag har det fungerat väldigt bra för mig med 5:2-fasta och enda bekymret är de platåer jag hamnar på emellanåt (viktmässigt). Men så är det, kroppen anpassar sig och man får ibland klura lite och bryta det som blivit en vana för att lura den. Visst kan jag känna mig hungrig ibland, men jag är inte hungrig oftare på fastedagar än vanliga dagar och jag lärde mig snabbt att hunger alltsomoftast beror på helt andra saker än att man har ätit för lite.

 

 

På tal om vatten: jag dricker massor! Förmodligen beror det på en ökad förståelse för hur mycket jag måste röra på mig för att göra av med kalorierna i ett glas saft/mjölk/läsk och jag dricker numera vatten till maten (om det inte är kroppkakor, fläskpannkaka eller något annat gott som KRÄVER ett glas mjölk, eller om jag hemmagjort grymt god saft – jag är ingen vattenfascist mot mig själv). Det är sällan värt det att dricka en massa kalorier.
   Maten på fastedagarna är det inget fel på, ibland är det jättegott, ibland bara bukfylla. Men så är det ju på vanliga dagar också, så det är väl inte så konstigt. Portionerna är inte för små, jag blir lagom mätt när jag ätit. Kyckling i sötsur sås med ingefära, vårlök och nudlar (300 kcal) är min favorit och jag har nog ätit varianter av det ca 70 gånger senaste året ;P

 

 

Löpningen har gjort stora framsteg senaste året. I juni 2013 orkade jag 2,2 km innan jag var tvungen att stanna, helt utpumpad, och hasa mig hem igen. Nu ligger mitt längdrekord på 6,39 km (satt i vintras innan mitt knä gick sönder och jag tvingades ta det lugnt) och jag känner att jag skulle kunna orka så mycket längre. Jag minns med glädje den höstiga kväll då jag sprang till zumban och upptäckte en ny studs i steget, hur jag liksom skuttade fram. Det går inte att beskriva och är en känsla jag unnar alla. Min kropp är ju grym! Häromdagen sprang jag 5 km för första gången sedan i vintras (pga. knät) och kände återigen samma ostoppbarhet, samma oväntade studs i steget. Slipade samtidigt mitt personliga rekord och bestämde mig för att springa mitt första lopp. Alla som bor i närheten, häng med och spring/gå Karlskrona stadslopp 31 juni, 5 km eller en mil – kom och lek med mig! :D

 

 

Måttband och våg

Innan vi tar oss an mina siffror vill jag slänga in några informerande ord: jag kunde gått ner så mycket mer! Faktum är att jag inte alls fastat konstant i ett år, hela senhösten och vintern blev förstörd av förkylningar varav den drygaste höll i sig i 8 veckor. När jag är sjuk vill min kropp äta och då tänker jag inte neka den mat. Glädjande nog kan jag meddela att jag under denna tid (utan träning och utan fasta, under julgalenskaperna dessutom) inte gick upp i vikt. Men nog babblat, här har ni mina mått!

 

 

Av ovan mått är det mycket som får mig att flina fånigt, men vi kan väl ta upp mina farhågor kring vad som händer med huden när man går ner i vikt. Jag var beredd på fladdriga lår, fladdrig mage och armar, men det är inte så farligt. Och är det inte lite superawesome ändå att brösten inte alls krympt lika mycket som resten av mig? Proportionellt är alltså mina bröst nu större än de var ;) Jag har inte ens behövt gå ner i kupa än. Men det är ju så långt mycket mer än bara utseendet - kroppen är mitt redskap och den fungerar så jäkla mycket bättre nu än tidigare. (Och jag kan se mina magmuskler!!! :D)

 

 

Här nedan har ni min viktkurva, det röda fältet är BMI över 30, det gröna är under 25 – det är dit jag ska. Jag vet att BMI inte är ett bra mått för att se om man väger rätt, men jag är nyfiken. Grejen är att jag aldrig haft ett BMI under 25, jag pluppade upp 10 kg när puberteten slog till och har legat en bit över 25 sedan dess. Nu har jag 7,7 kg kvar till mitt mål och är nere på det jag vägde när jag började gymnasiet (dvs. knappt 13 år sedan). Att bli av med 13 års övervikt på 52 veckor är fan grymt!

 

Men läget i garderoben är värre - väldigt få plagg passar. Störigt på ett sätt, underbart på ett annat! Mina shorts, som jag tidigare levt i om somrarna, är storlek 46 och ramlar nu av mig – förra veckan köpte jag nya, ett par i storlek 38 och ett par i small!!! O_O Alltså, jag KAN verkligen inte fatta detta! Och helt plötsligt stod jag i provhytten med en klänning i S och tyckte jag såg jäkligt bra ut. Åårgh, hohohoho! Egopotat, egopotat, egopotat ^^

 

 

Jag skulle förmodligen kunna babbla hela kvällen om hur det har varit, men detta är redan ett alldeles för långt inlägg. Kontentan är att jag mår strålande, blir fånigt glad när jag gör nya upptäckter (såg t. ex. häromveckan att mina öron inte ser likadana ut längre och att jag har ett mellanrum mellan låren!) och tycker att alla som kan bör prova på halvfasta. Det är även en helt otrolig känsla att veta att jag har gjort detta på egen hand, att jag kan mer än jag vet och att känna längtan efter att spränga nya gränser, i löparspåret och annorstädes.
   Lämnar er med en före- och efterbild, ignorera att jag ser sur ut, jag skyller på solen och tackar mamma för att hon sydde in min femtiotalsklänning.

 

Juli 2013 och juni 2014.

 

Random egobilder. Jante kan ta sig någonstans – jag är fasen grym!

 

Följ mig gärna på instagram: tuberosum
Läs mina övriga inlägg om 5:2 här.