Titel: Pojkarna
Författare: Jessica Schiefauer 2011
Förlag: Bonnier Carlsen
Språk: Svenska
188 sidor
På dagarna utstår Kim tillsammans med sina tjejkompisar Bella och Momo killarnas kränkningar, men på nätterna dricker de av nektarn från en fantastisk blomma som förvandlar dem till pojkar.
* * * * * * *
Först ut i julklappshögen 2011 är en av årets Augustpristagare.
Jag gillar verkligen inte bruten kronologi, det stör mig lika mycket varje gång jag stöter på det. Synd att Pojkarna börjar med precis det. Överhuvudtaget är början en smula förvirrande och jag faller ju inte direkt för sånt heller. Berättelsen klarnar en hel del efter några kapitel och jag tar mig igenom boken som ingenting, men jag känner mig lite besviken när jag läst klart. Jag hade nog förväntat mig mer.
Jag blir arg när jag läser. Jag känner igen mig i hur det var och blir rent ut sagt förbannad på hur tjejerna behandlas. En tonårskropp är tillräckligt jobbig utan det.
“Bellas bröst gungade när hon rörde sig, ingen T-shirt i världen var stor nog att hålla dem osynliga och när hon sprang, när hon tog fart och verkligen försökte satsa lite, för lagets skull, då hördes genast busvisslingar och applåder från pojkarna.
Bella slutade springa.”
När boken är slut är jag också det. Jag är arg igen, för jag lät mig dras med, jag kände precis som huvudpersonen Kim – jag ville också vara en pojke! Allt verkade lättare, kroppen roligare, världen öppnare. Sen övergår irritationen till att rikta sig mot samhället (visst låter det klyschigt… “Samhället” – det är väl vi?), som låter det ske. I denna lilla bok väcker Stiefauer min ilska över orättvisan jag ser överallt och som så ofta får mig att gnissla tänder av frustration. Det är en berättelse som gör det den ska. Den rör sig lite i samma faggor som Tretton skäl varför, men måste säga att jag inte alls gillar Pojkarna lika mycket.
Jag hade höga förväntningar på den här boken. Den blev lovordad i Gomorron Sverige och sedan Augustprisvinnare i barn- och ungdomsklassen. Och jag gillar den. Men på något sätt hade jag ändå väntat mig mer, att den skulle vara mer ingående. Den känns tyvärr lite tunn.
3/5
utläst 2012-01-04
Det är kanske så att vi förväntar oss mer som du säger av klassiker och då vi så ofta blir besvikna på dem. Många gånger tror jag det beror på att värderingarna är alldeles för förlegna. Men så kan ju inte fallet vara i detta fall. Det är nog bra tecken iallafall att du blir arg. Verkar vara en stor del av meningen med bokens handling. Kanske var det lite för övertydligt??
SvaraRaderaGällande klassiker håller jag med om att de kan sticka i ögonen på en, om man vill ta illa vid sig. Såg förresten att Bonnier 2007 döpte om Agatha Christies gamla klassiker "Tio små negerpojkar" till "Så var de bara en" - sånt kan jag störa mig på. Gamla böcker, gamla tankegångar. De agerar ju även tidsdokument och påminnelse om att sådant vi idag tar för givet inte alltid varit lika självklart...
RaderaAnnars tror jag att den här boken, likt mänga andra när det gäller mig, faller pga att de varit så hypade. När en bok blir hypad brukar jag först vara kärringen mot strömmen och sätta näsan i vädret. Jag vägrar bli intresserad av sånt "alla" älskar. Så när en hypad bok verkar bra tror jag att den ska vara superdupermegajättebra! ...och det är ju tyvärr inte mga böcker som klarar av såna förväntningar... -_-