Bonnier Carlsens bloggstafett har nu nått mig, det är därför dags för potaten att försöka sammanfatta tankarna kring John Greens Pappersstäder.
Säg hej till Quentin; det är sista terminen innan studenten, college närmar sig och han är inte särskilt populär. Det är däremot hans barndomsvän Margo, som Quentin har värsta sortens diskreta tonårscrush på. Men så plötsligt en natt, åravis efter att de slutade leka med varandra, dyker Margo upp och drar med honom på ett underligt äventyr varpå hon helt försvinner. Kvar står Quentin med ledtrådarna hon lämnat och vetskapen om att om han bara kan klura ut hur hon har tänkt så kan han hitta henne.
Jag ska vara ärlig, jag hade ett rejält problem med The Fault in Our Stars (Förr eller senare exploderar jag). Jag kände mig inklämd i ett hörn, som om den hela tiden skrek åt mig: Hallå, det handlar faktiskt om förälskade cancerungar, om du inte tokfaller så är det ju något fel på dig! Det gav en bismak som jag aldrig riktigt blev av med. (Missförstå mig rätt här nu! TFiOS är en bra bok, men jag hade bekymmer med detta.)
I Pappersstäder uppmanas vi att ifrågasätta varför Quentin och vi ska bry oss så mycket om den mystiska Margo. Istället för att tvingas falla för karaktärer uppmuntras vi här att fråga oss varför vi ska tycka om henne överhuvudtaget. Bland annat därför blev det en fin läsning för mig, en läsning som kändes så mycket bättre än TFiOS, både mindre förutsägbar och framförallt mindre inställsam. Genom hans sökande efter Margo lär vi även känna Quentin, en kille som verkar så genomgo, som står på sig och det är inte utan att jag önskar att jag kände honom på riktigt.
Papperstäder är ett mysterium att lösa och en bok jag är riktigt jäkla glad att jag tog mig an, potaten gillar!
Tack till Bonnier Carlsen för recensionsexet.
I fredags skrev bokholmen om Pappersstäder, idag är det jag och på onsdag fortsätter stafetten hos Breakfast Book Club, om du vill vara med och leka kan du läsa mer här eller kontakta fredrik.green@bonnierforlagen.se
Pappersstäder (Paper Towns)
John Green 2008
Bonnier Carlsen 2014
363 sidor
ISBN: 9789163877360
goodreads-snitt: 4,10
adlibris bokus cdon
engelska: adlibris bokus cdon
Kan vi inte få slippa karaktärers ansikten på framsidan? Förutom att det är trist så vill jag tänka själv! Sådär ser inte min Margo ut. Nope, gillas inte.
Tredje och fjärde omslagen är väl okej om än tråkiga, inga favoriter direkt och jag hade inte köpt boken pga. dem. För mig är helt enkelt kartan en lyckträff och resten blir rätt blaha. Jag gillar givetvis att Bonnier Carlsen någorlunda behållit det kartnördiga omslaget (dock snyggare text i original men jag kan uppskatta att den nu passar med svenska utgåvan av Förr eller senare exploderar jag, däremot föredrar jag det röda häftstiftet på ryggen framför det gröna – grönt och rött är klurigt för ögat). Jag hade förmodligen inte alls intresserat mig för den här boken om det inte var för kartan.
Makro.
Karta.
Rött.
Nam-nam!
För dig som redan läst boken. Liten spoilervarning utfärdas!
Hela grejen med pappersstäder (inte boken utan riktiga pappersstäder på kartor) var något helt nytt för mig, men jösses så glad kartnörden blev! Äntligen ett impulsköp som levererade – ett kartomslag jag först dreglade över på bokmässan, spontanköpte och sedan blev kär i på riktigt under läsandets gång. Kartnörden gillar! Men visst känns fenomenet övergivna papperstäder (de övergivna förstäderna) som en amerikansk grej? För mig ter det sig nämligen ofattbart att det ska finnas en massa sådana. Finns det överhuvudtaget häromkring?
Marginalanteckning: Minns du vad Margo kallade familjens hund? Namnet Myrna Mountweazel är en fin hint om vartåt det barkar och gjorde språknörden fånigt glad :] Och för besserwissern: detta har du väl redan kollat upp, va?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar