måndag 15 april 2013

Det blev så tyst…

Jag har fått beröm för att jag är personlig (särskilt i mina potatvideor) här på bloggen. Om jag delar med mig när livet är roligt så vill jag göra det även när det är jobbigt,  annars skulle det bara kännas falskt. Idag är det jobbigt.

farmor farfar 2

5 april dog farfar. Hastigt. Han brukade ta bilen och köra upp med fika till pappa och min farbror när de jobbar i skogen, i fredags följde farmor med och de satt alla fyra på hustrappen och fikade när farfar mådde dåligt och gick och satte sig i bilen istället. När de fikat färdigt var han livlös. På torsdagen pekade han ut äppelgrenar och jag klippte, på fredagen var det slut.

Hade han fått välja hade han nog velat dö så; i skogen, i solen. Han fick vara med och göra det han ville och det finns egentligen inget att klaga på annat än att vi saknar en riktigt go, härlig människa. Det är så overkligt att han är borta…

 

Nu vet ni varför jag varit tyst. Jag har ingen större lust, inget behov av att läsa alls just nu. Idag är det 15 april, denna deadline för stora utbildningsbeslut, men jag känner knappt ens ångest och stress för att jag inte har sökt något, att jag inte kommit på vad jag ska göra med mitt liv. Oroa er inte för mycket för mig, jag är glad och ledsen om vartannat, det gör ont och det kommer inte att bli som förr men det kommer att bli bra. Så småningom.

16 kommentarer:

  1. En stor stor kram till dig Elen <3

    SvaraRadera
  2. Så sorgligt, men så fint också samtidigt att din farfar fick dö så som han (och de flesta av oss) nog önskat. Jag beklagar din sorg och önskar dig en hel massa styrka och kärlek!

    SvaraRadera
  3. Jag beklagar din sorg men du kanske ändå kan hitta någon sorts tröst i att han, som du skriver, fick gå bort lycklig där han trivdes som bäst.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, det är ju det man önskar alla man bryr sig om. Och sig själv.

      Radera
  4. Skönt att höra att det finns folk som fått dö så som de faktiskt hade velat önska. Jag hoppas att din farfar fick ett långt ,bra och friskt liv iallafall. Var glad att du fick ha din farfar i ditt liv. Själv fick jag aldrig träffa min. Varken morfar eller farfar. De dog långt innan jag föddes. Känns tråkigt. Men mormor och farmor fick jag träffa, dock lever inte de heller idag.

    SvaraRadera
    Svar
    1. De senaste tio åren eller så har jag verkligen lärt mig att uppskatta vilken tur vi har haft som fått växa upp med alla våra far- och morföräldrar (morfar dog när jag var 10, gammelmormor när jag var 15 så jag har ju riktiga minnen från dem). Att få höra om hur det var när de gamle var unga, förstå hur mycket världen har förändrats och hur de ser på saker och ting, det tror jag är oerhört värdefullt. Efter att ha jobbat i hemtjänsten kan jag verkligen säga att jag är glad för att mina gamlingar fått vara så pigga och krya, jag har sett alldeles för många människor tyna bort och bara invänta döden och det är inget man önskar någon...

      Radera
    2. Det är bra att du lärt dig uppskatta det innan det var för sent iallafall. Både mormor och farmor dog när jag var 12-13... jag har minnen av dem båda så klart... men tyvärr så hade jag ännu inte lärt mig att uppskatta dem då. Då tyckte jag bara det var tråkigt att besöka dem kommer jag ihåg, var inget förtjust i att umgås med gamla människor då. Tyvärr.

      Dock kan jag nu uppskatta att besöka sambons morföräldrar och tycka det är kul att höra om deras liv. Det är nog sånt som kommer med åldern. Man lär sig uppskatta nya saker. Jag var för ung och omogen då jag var 12 liksom, brydde mig inte så mycket då. fanns annat som var viktigare och mer intressant. I den åldern är det ju bara kompisar som är viktigt.

      Radera
    3. Mina kusiner är arton, jag skulle kunna tänka mig att en av anledningarna till att de har det extra jobbigt nu är att de kommit på just detta. Men man är ju rätt dum själv också, pratar ofta om att skriva ner mer om farmor och farfars liv, innan det är för sent. Men det blir ju aldrig av... Kanske att jag kan få tummen ur nu snart.

      Radera
  5. Så fint skrivet. Kram på dig!

    SvaraRadera
  6. Du är så stark Elen, väldigt fint skrivet. Och det är klart du inte ska känna någon press över din framtid nu. Det kommer alltid en ny ansökningsperiod.
    Tänker på dig! <3

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jadå, det är ju bara nio år sedan jag tog studenten ;]
      <3

      Radera
  7. Vet att jag skrev en kommentar här förut men den verkar inte finnas, skumt.

    Men hur som helst väldigt väldigt tråkigt att höra, min pojkväns farfar gick bort förra sommaren och han var också väldigt nära honom så det har varit jobbigt att se hur ledsen han varit. Är aldrig lätt när någon man bryr sig väldigt mycket om går bort.

    Skickar värmande kramar!

    SvaraRadera

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...